Land Down Under

Det är lördagskväll, klockan är 22.20... Här sitter jag efter en misslyckad utekväll. Jag känner ingen här, förutom Erik och Amanda som jag bor med. Jag och Ida träffade några skumma typer förra helgen när vi var ute, så jag gick ut med en av de killarna ikväll, tänkte att han kanske hade sjyssta kompisar som jag kunde lära känna. Men nej... Vilket misstag.

Vi hängde en stund på hotel Beach Road, det ligger på samma gata som jag bor. Alla uteställen här verkar tillhöra hotellen, det är inte som hemma. Sen skulle han gå o hämta sin laddare till mobilen eller nåt hos några kompisar som hade "fest" med "dj" och "en massa folk"... Jag sa tusen gånger att jag inte ville följa med, för det ville jag verkligen inte. Tillslut hängde jag med ändå, för han sa att vi bara skulle hämta hans grejer och sen gå tillbaka.

Jag var så rädd... Det var inte alls ett stort vackert hus som han sagt, och det var inte alls en massa människor och det var absolut ingen dj och ingen fest. Det enda som fanns i den där skabbiga lägenheten var två nerdrogade pundare som undrade vad jag ville ha för droger. De var över 50 år och helt borta... Kan ju erkänna att jag var ganska rädd och på min vakt hela tiden. Jag tog första bästa chans och stack därifrån. Sa till Cam att jag inte ville hänga med honom eller hans konstiga vänner något mer. Sen gick jag hem.

Eftersom jag inte känner nån här så lítar jag ju på folk som pratar med mig. Det ska jag aldrig mer göra. Jag som trodde att alla människor här var så trevliga, pålitliga och gästvänliga... Jag hade fel. Eller det är klart, de var säkert trevliga och gästvänliga, men absolut ingenting för mig. Usch!

Jag vill ha vänner! Jag vill ha nån eller några som jag kan hänga med och ha skoj med. Som jag kan prata med om allt möjligt. Som jag kan lita på... Några som bryr sej. Det är vad jag behöver nu... För allt som betyder nåt finns så långt borta. Jag är ganska ensam...